Den natten jag gick på glödande kol — och vad som hände sex veckor senare

17 mei 2026

Soft Söndag · In Love

Det finns ögonblick i livet som inte går att förklara. Som inte passar in i någon rationell berättelse om hur världen fungerar. Som man bär med sig i decennier, inte för att man förstår dem, utan för att de förändrade något — på riktigt.

Juli 2002. Ängsbacka kursgård i Värmland. NoMind-festivalen — en vecka varje sommar sedan 1997, djupt inne i den svenska skogen, där ungefär tusen människor samlas för att göra något ovanligt: vara helt mänskliga tillsammans.

Jag var singel. Jag sökte. Och jag hade ingen aning om vad som väntade.

Vem är Peggy Dylan?

Innan jag berättar vad som hände den helgen måste jag berätta om kvinnan som skapade förutsättningarna för det.

Peggy Dylan beskriver sig själv som en praktisk mystiker. Det är ett bra ord för henne. Hon är inte svävande eller svårgreppbar — hon är varm, jordnära och ibland rakt på sak på ett sätt som tar andan ur dig. Men det hon arbetar med rör sig i det som vetenskapen ännu inte har ord för.

Hennes resa började vid tolv års ålder med en upplysningsupplevelse som förändrade hennes förståelse av tillvaron för alltid. Vid sexton erkändes hon av den indiske helgon-mystikern Sadguru Keshavadas som en blivande andlig lärare och genomgick ett intensivt lärlingskap under hans ledning — en tradition som sträcker sig tillbaka i årtusenden.

År 1976 utbildade hon sig till Professional Rebirther hos Leonard Orr, pionjären bakom andningsarbete (rebirthing/breathwork) — hon var bland de allra första i världen. Andningen, insåg hon, är en nyckel som de flesta av oss aldrig använder fullt ut. En väg in i kroppen, förbi tanken, direkt till det som sitter fast.

1981 reste hon ensam på pilgrimsfärd till Indien. Året efter, 1982, gick hon på glödande kol för första gången — tillsammans med Tolly Burkan, som introducerade eldgången i väst. Hon förstod omedelbart att det var något extraordinärt. Inte ett trick. Inte hypnos. Utan ett konkret, upprepningsbart bevis på att det vi tror om kroppens gränser inte stämmer.

År 1984 grundade hon Sundoor School of Transpersonal Education. Namnet kommer från inuitisk mytologi — Sun Door, solens dörr, det sista steget man passerar för att leva i medveten kontakt med det gudomliga. Sundoor är idag världens ledande skola för eldgång och andligt ledarskap, med kontor i USA och flera europeiska länder.

Hon har undervisat hundratusentals människor. Hon har delat scen med Deepak Chopra. Hon har hållit workshops för chefer på American Express och Microsoft. Hon har synts på CNN och i internationella TV-sändningar. Och hon har skrivit boken Femme Vital! — om hur kvinnor kan balansera det emotionella, fysiska och andliga livet.

Men det man inte förstår förrän man är i rummet med henne är det enkla: hon ser dig. Inte vem du försöker vara. Dig.

Lördagen — armeringsjärnet och piloten

Vi var samlade på förmiddagen. Peggy stod framme och förklarade vad som skulle hända. Två och två skulle vi ställa oss mitt emot varandra. Mellan oss — ett armeringsjärn på två meter, en ända mot var sin halsgrop.

Jag förstod inte riktigt vad det innebar förrän vi stod där.

Mannen mitt emot mig var okänd. Varm. Vacker. Han hade jobbat som pilot. Vi hade aldrig talat mer än ett par meningar med varandra. Nu stod vi öga mot öga med ett armeringsjärn på 1-2 cm grovlek emellan oss, och hela rummet sjöng och chantade intensivt runt omkring.

Peggys instruktion var enkel och omöjlig på samma gång: titta varandra djupt i ögonen. Håll kärleksenergin. Gå sakta mot varandra. Inte med kraft. Med närvaro.

Vi gick.

Järnet vek sig som kokt spagetti.

Jag vet inte hur jag ska förklara det. Jag vet bara att det hände, att jag kände det mot halsen, och att det som böjde sig inte berodde på att vi var starka. Det berodde på att vi — i det ögonblicket, i det chantandet, i den blicken — inte var rädda – vi var i total kärlek.

Peggy kallar det inte magi. Hon kallar det vad vi egentligen är, när vi slutar hålla emot.

Lördagskvällen — glödbädden i mörkret

Dagen hade fyllt oss. Nu väntade natten.

Vi hade börjat förberedelserna tidigt. Skrivit ner det vi inte längre ville bära på — på papper, i ord, konkret och ärligt. Saker man sällan sätter ord på ens för sig själv. Sedan stoppade vi pappren in i veden, staplade upp dem under gemensamt chantande, och tände sedan elden.

Veden brann länge. Glöden bildades långsamt, het och lysande, och lade sig som ett tyst hav framför oss i mörkret.

Sedan gick vi.

Barfota. En efter en. Och glöden brände oss inte.

Piloten och jag gick hand i hand.

Det är en av de mest märkliga minnena jag bär — inte för att det var dramatiskt, utan för att det var så stilla. Ljuset från glöden. Röster som sjöng. Hans hand i min. Och känslan av att någonting gammalt brann upp och lämnade kroppen.

Vi träffades aldrig igen efter den helgen. Ingen kontakt, inga adresser, ingenting. Bara det där ögonblicket — helt och avslutat i sig självt.

Söndagen — pilen och önskan

Den sista initieringsriten var reserverad för kvinnorna.

En indianpil mot en bräda. Den spetsiga änden mot halsgropen. Och en önskan — inte ett vagt hopp, utan en tydlig, hel, uttalad intention — som vi höll inom oss medan vi gick rakt fram och knäckte pilen med halsen.

Jag önskade mig ”den perfekta mannen för mig”.

Inte en man. Den perfekte mannen för mig. Skillnaden är viktig. Det var inte ett desperat hopp — det var en riktad, levande, kroppen – beställning med intention.

Sex veckor senare mötte jag min sons pappa.

Vad Peggy egentligen lär ut

Det är lätt att avfärda det här som New Age, suggestion, gruppdynamik. Och kanske är det delvis det. Men jag tror att det missar något väsentligt.

Peggys arbete vilar på en grundidé som inte är konstigare än vad de flesta stora traditioner har sagt i tusentals år: att det vi tror om våra gränser inte stämmer. Att rädslan begränsar oss mer än verkligheten gör. Och att kroppen — inte tanken — är porten in till det vi verkligen är kapabla till.

Eldgången är inte målet. Det är beviset. När du har gått på glödande kol utan att bränna dig kan du inte längre säga “det är omöjligt” på samma sätt om andra saker i ditt liv. Något i dig vet nu att du vet fel.

Hennes metoder inkluderar:

Eldgång (Firewalking) — den mest kända, en urgammal initiationsrit från kulturer världen över, från hawaii-öarnas kahuna-präster till nordamerikanska ursprungsfolk, till hinduiska tempel i Indien. I Sundoor-traditionen är den alltid föregången av djup psykologisk och energetisk förberedelse.

Stålböjning (Steel Bending) — armeringsjärnet mot halsgropen, two by two, öga mot öga. En demonstration av vad fokuserad närvaro och kärleksenergi kan göra med det som tycks hårt och orubbligt.

Pilbrytning (Arrow Breaking) — intention som kropp. Att plantera en önskan så djupt att den passerar tanken och når något annat.

Breathwork/Rebirthing — medvetet andningsarbete som leder deltagaren förbi det rationella sinnet och direkt in i det obearbetade. Peggy var en av de allra första i världen utbildade inom detta, och har utvecklat det under femtio år.

Svettlodge (Sweat Lodge) — en urindianskisk reningsrit, mörker och värme och gemensam närvaro.

Andlig coaching och delningscirklar — det vardagliga hållandet av rummet, samtalet, det sättet-att-bli-sedd som är ryggraden i allt Peggy gör.

Varför jag berättar det här

Inte för att övertyga dig om något.

Utan för att det är sant. Det hände. Jag var där, barfota i mörkret, hand i hand med en pilot jag aldrig mött varken förr eller senare, och jag brände mig inte. Jag knäckte ett armeringsjärn med halsen medan vi sjöng. Jag önskade mig den perfekta mannen med hela kroppen — och sex veckor senare dök han upp.

Jag vet inte hur världen fungerar. Jag vet bara att den är märkligare och rymligare än vi vanligtvis tillåter oss att tro.

Och jag vet att det finns ögonblick — om man är tillräckligt öppen, tillräckligt singel, tillräckligt törstig — när livet svänger på ett ögonblick.

Juli 2002 var ett sådant ögonblick.

– Maria

Vill du veta mer om Peggy Dylan och Sundoor? Besök sundoor.com