I Tolv år har jag varit en del av Marieborgskviltarna — och ändå har jag inte varit med hela tiden. Det finns de som varit med ännu längre, som minns när det här bara var några symaskiner. Två gånger om året, sommar och vinter, samlas vi, ofta på Marieborgs Folkhögskola och gör om gympasalen till något helt annat.
Bord efter bord ställs upp i långa rader. Många stolar, egna symaskiner på plats, och redan första kvällen är borden fulla — tyger, trådrullar, någons halvfärdiga kvilt utspridd över både sitt eget bord och grannens. Ingen stressar. Det är fem dygn där tiden mäts i hur långt man hunnit med sitt, inte i klockslag.
Det som gör det speciellt är inte lokalen eller maskinerna. Det är alla år av samlad kunskap i rummet. Någon som varit där i femton kanske tjugo år och vet exakt hur man löser ett klurig detalj. Någon annan som kommer för första gången och blir väl mottagen. Kaffe bryggs ibland, någon håller koll på vems tur det är, några har bakat en kaka och bjuder. Och mitt i allt detta — riktiga, mysiga samtal. Av den sorten som bara kommer när händerna är upptagna och ingen behöver ha ögonkontakt för att prata om livet.
En av dagarna har vi ”Show and tell”, det är en riktig höjdpunkt att få se allt vackert som skapats sedan sist vi träffades.
Sommarens omgång, Sy-lan 2026, går av stapeln 25–29 juni. I en stor sal, samma gemenskap som vuxit genom åren, olika personer i rummet — och nya kviltar som väntar på att bli skapade.
Var syr och skapar du? Vid köksbordet, i ett eget syrum, eller mitt i vardagsrummet med tyghögar på soffan? Eller åker du också hemifrån och träffar andra för att sy?Berätta i kommentarerna — jag läser allt och blir alltid nyfiken på var andras skapande får ta plats.
Kram från mig, Maria.
