Mumsig Måndag · Kroppsglädje · Lästid: ca 8 minuter
Det finns paket jag väntar på med barnslig förväntan. Just nu: en Wahoo KICKR CLIMB är på väg hem till mig. Och jag ska ärligt erkänna varför jag har köpt den – jag behöver bli betydligt bättre uppför. Det är där jag tappar. På platten kan jag hålla mitt flöde, men så fort vägen pekar uppåt börjar förhandlingen med benen. Så i dag blir det ett inlägg om just det: vad en KICKR CLIMB egentligen är, hur den fungerar, vad den kommer att göra för min träning – och hur den pratar med Zwift.
Och eftersom timingen inte kunde vara bättre: i lördags startade Tour de France 2026, världens största cykellopp. Vi tar en titt på vad som redan har hänt, vilka som slåss om den gula tröjan och vilka cyklar proffsen egentligen rullar på i år. Häng med!
Vad är en KICKR CLIMB?
KICKR CLIMB är Wahoos ”lutningssimulator” – en motoriserad pelare som ersätter framhjulet på cykeln när den står på trainern. I stället för att framhjulet vilar stilla på golvet sitter framgaffeln fast i CLIMB:en, som sedan höjer och sänker cykelns front i realtid.
Den klarar att simulera upp till 20 % stigning och ner till –10 % utförslutning. För att sätta det i perspektiv: de flesta klassiska alpstigningarna i Tour de France ligger på 7–10 % i snitt, med kan vara uppåt 13–14 %. CLIMB:en täcker alltså allt jag någonsin kommer att möta på riktiga vägar – och lite till.
Viktigt att veta för dig som funderar på samma sak: CLIMB är ingen fristående pryl. Den kräver en kompatibel Wahoo-trainer (KICKR eller KICKR CORE) för att fungera, eftersom det är trainern som skickar lutningsdata till pelaren. De två pratar trådlöst med varandra, och sedan är det träningsappen – i mitt fall Zwift – som dirigerar hela orkestern.
Min är för övrigt köpt begagnad, till ungefär halva nypriset. Det känns helt rätt i linje med hur jag tänker kring prylar överlag: kvalitetsgrejer som håller länge förtjänar ett andra hem. (Right to Repair-tankarna från Tech Torsdag sitter djupt.)
Varför spelar lutningen någon roll inomhus?
Här kommer det som fick mig att slå till. Det handlar inte om att det är ”häftigt” att cykeln lutar – även om det är det. Det handlar om tre saker som faktiskt gör skillnad fysiologiskt:
1. Du använder andra muskler i uppförsbacke. När cykelns front höjs förändras din position på sadeln. Höftvinkeln öppnas, tyngdpunkten flyttas bakåt och du börjar rekrytera baksida lår och säte på ett annat sätt än när du sitter plant. Det är exakt de musklerna som avgör om en lång stigning känns som en vägg eller som ett arbete du kan fördela. Tränar jag alltid i plant läge inomhus tränar jag helt enkelt inte det jag är sämst på.
2. Kroppen lär sig tekniken. Att klättra bra handlar inte bara om watt – det handlar om hur du sitter, hur du växlar mellan sittande och stående, var du lägger vikten. Med CLIMB får kroppen öva på det där i vardagsrummet, vecka efter vecka, i stället för bara de gånger jag hittar en riktig backe. Och låt oss vara ärliga: riktigt långa stigningar är en bristvara här hemma. Vill jag träna 20 minuter sammanhängande klättring utomhus får jag åka iväg. Inomhus tar det några klick.
3. Hjärnan hänger med. Det låter kanske flummigt, men den som har suttit många timmar på trainer vet: monotonin är den största fienden. När cykeln rör sig under mig, när jag känner backen börja i händerna och höfterna innan jag ens tittar på skärmen – då försvinner en stor del av ”inomhustristessen”. Träningen får ett flöde som liknar riktig cykling, och tiden går fortare.
Så fungerar den ihop med Zwift
Det är här magin händer på riktigt. Zwift skickar terrängdata till trainern, som justerar motståndet – det är den vanliga upplevelsen som många känner till. Med CLIMB inkopplad händer samma sak med lutningen: när min avatar i Zwift börjar klättra uppför en virtuell stigning höjs cykelns front hemma hos mig, i samma gradient som på skärmen. Rullar jag över krönet och ner på andra sidan sjunker fronten under horisontalläget och jag får den där utförskänslan i kroppen.
Allt sker automatiskt. Jag behöver inte trycka på något under passet – CLIMB följer banan. Det finns också ett manuellt läge via en knappsats på pelaren, om jag vill låsa en viss lutning för ett specifikt intervallpass. Tänk: 5 × 8 minuter på konstant 8 % lutning. Det är den typen av strukturerad klätterträning jag aldrig har kunnat göra tidigare.
Och Zwift-världen är byggd för det här. Alpe du Zwift – den virtuella kopian av Alpe d’Huez med sina 21 serpentinkurvor – blir plötsligt något helt annat när cykeln faktiskt lutar genom varje kurva. Jag misstänker att den kommer bli min återkommande fiende och bästa vän under hösten och vintern.
Vad det betyder för mig konkret
Jag tänker såhär: en klätterfokuserad session i veckan under hela inomhussäsongen, där lutningen får vara huvudfokus. Långa, jämna stigningar i lågt tramptag för styrkan. Kortare, brantare backar för att öva stående klättring. Och så Alpe du Zwift som månadstest – samma backe, samma förutsättningar, svart på vitt om jag blir bättre.
Målet? Att nästa säsong kunna ta mig uppför utan att det känns som att någon drar i handbromsen. Att kunna välja de kuperade rundorna med glädje i stället för respekt. Det är kroppsglädje för mig: inte att prestera för någon annan, utan att känna att kroppen bär dit jag vill och att jag utvecklas.
Jag återkommer med en härlig recension när den har varit i bruk några veckor – med både wow-känslor och eventuella barnsjukdomar.
Tour de France 2026 – drama redan från start
Och så till det stora som händer just nu: Tour de France rullar! Den 113:e upplagan startade i lördags, den 4 juli, och pågår ända till den 26 juli. I år är starten extra speciell – loppet inleddes i Barcelona, bara tredje gången i historien som Touren startar i Spanien. Totalt väntar drygt 3 300 kilometer och 21 etapper genom Pyrenéerna, Centralmassivet, Vogeserna, Jura och Alperna innan den klassiska avslutningen i Paris.
Första etappen var något vi inte sett på länge: ett lagtempolopp som öppningsetapp, för första gången sedan 1971. Knappt 20 kilometer genom Barcelona med en tuff avslutande stigning upp mot Olympiastadion. Visma–Lease a Bike körde snabbast, och därmed drog Jonas Vingegaard på sig den gula tröjan – hans första sedan 2023. Tadej Pogačar hamnade 12 sekunder bakom redan dag ett.
I går söndag kom etapp 2, från Tarragona till Barcelona, med tre passager över den brutala backen upp till Montjuïc-slottet – 1,6 kilometer på över 9 % i snitt, med partier runt 13 %. (Ja, jag tänkte direkt: det där är en backe för KICKR CLIMB.) Etappen slutade med en riktig snackis: mexikanske Isaac del Toro, bara 22 år och debutant i Touren, vann etappen – efter att hans lagkapten Pogačar, som drog igång spurten, till synes släppte fram sin unge lagkamrat över mållinjen. En dubbelseger för UAE och ett vackert ögonblick av lagspel i en sport som utifrån kan se så individuell ut. Vingegaard behöll sin gula.
Duellen alla väntar på
Årets Tour är i praktiken upplagd som en tvekamp mellan två av tidernas bästa klättrare: Tadej Pogačar, som jagar sin tredje raka Tourseger (och femte totalt), och Jonas Vingegaard, tvåfaldig vinnare som kommer direkt från en överlägsen seger i Giro d’Italia i våras. Bakom dem lurar belgaren Remco Evenepoel, tempospecialisten som blivit allt vassare i bergen, franska supertalangen Paul Seixas som gör sin första Grand Tour – och så Del Toro, som efter gårdagen inte längre kan kallas enbart hjälpryttare.
Det jag älskar med att följa Touren parallellt med min egen träning är kontrasten och släktskapet på samma gång. De klättrar Pyrenéerna på riktigt; jag klättrar dem i vardagsrummet. Men känslan när backen börjar – den delar vi.
Cyklarna: vem rullar på vad?
För oss cykelnördar är Touren också världens största teknikmässa. Några höjdpunkter ur årets startfält:
- Colnago – Pogačar och UAE kör den italienska klassikerns aerocykel Y1Rs, fältets dyraste maskin med ett prisskylt över 15 000 euro.
- Cervélo – Vingegaard och Visma–Lease a Bike växlar mellan aeromodellen S5 och den superlätta R5 beroende på etapprofil.
- Bianchi – och här klappar ju mitt hjärta lite extra! Det himmelsblå anrika märket (samma som mina egna Aria och min Via Nirone) är tillbaka i högsta divisionen och förser i år Bahrain Victorious med den nya Specialissiman och aeromodellen Oltre. Att se celeste-arvet i Tourklungan igen värmer.
- Pinarello – Ineos kör som alltid sin Dogma, och märket har dessutom dubblat sin närvaro genom det nya laget Pinarello–Q36.5 med Tom Pidcock.
- Van Rysel – Decathlons eget märke, som franska hoppet Seixas tävlar på. Ett kvitto på att toppcyklar inte längre bara kommer från de gamla prestigehusen.
- Därtill rullar Specialized, Canyon, Trek, Cannondale och fler i klungan – i stort sett hela fältet på skivbromsar, trådlösa växlar och bredare däck än för bara några år sedan.
Roligt att veta: minimivikten för en tävlingscykel är 6,8 kilo enligt reglerna – och flera av klättercyklarna är numera så lätta att lagen faktiskt får lägga till vikt för att klara gränsen.
Veckans rörelse
Så här ser min måndag ut: Touren på skärmen, drömmar om lutning i benen och ett paket på väg. Om du också har en backe du vill bli vän med – börja där du är. Det behöver inte vara 20 %. Det räcker med att vända ansiktet uppåt och ta första trampet.
Hur ser din relation till uppförsbackar ut – kärlek, hat eller något mittemellan? Berätta gärna i kommentarerna. Och följ med här på bloggen framöver, för när CLIMB:en väl är monterad kommer rapport från första klättringen.
Rör dig med glädje – vi ses i backen!
// Maria
