Den här veckan bor och jobbar jag i Kiruna. Och ju mer jag går runt här, desto tydligare blir det: det här är inte en stad som bara ligger någonstans. Det är en stad som är på väg – bokstavligen.
Resan hit
Det blev en solig resa klockan 6 på morgonen med bil+tåg+flyg+taxi
Äldre än man tror
Det första som förvånade mig: människor har bott här uppe i mer än 6 000 år. Redan när inlandsisen drog sig tillbaka slog sig folk ner i trakten kring Kiruna – det fanns alltså fungerande samhällen här när Stockholm fortfarande var havsbotten. Själva staden Kiruna är ung i jämförelse, grundad först 1900, ”planterad i ödemarken” som kommunen själv uttrycker det. Men marken under fötterna har varit bebodd sedan långt innan Sverige ens fanns som land.
Malmen som byggde allt
Kiruna finns för att berget gjorde det. Redan på 1600-talet visste man att Kiirunavaara innehöll järn, men det var först när järnvägen drogs hit i slutet av 1800-talet som staden föddes på riktigt. LKAB och den legendariske disponenten Hjalmar Lundbohm var arkitekterna bakom både gruvan och samhället runt den – Lundbohm ville bygga en stad där arbetarna hade det bra, med parker, skolor och en kyrka värd namnet. Den omtanken syns fortfarande.
I dag är Kirunavaara världens största underjordiska järnmalmsgruva, mer än 540 meter djup. Malmen har grävts ut sedan 1890-talet och ligger fortfarande under nästan allt som byggs, rivs och flyttas här ovanpå.
Sevärdheter värda att gå ut i kylan för
Kiruna kyrka är det första jag ville se. Ritad av Gustaf Wickman, invigd 1912, formad som en samisk kåta i trä – röstad till Sveriges bästa byggnad uppförd före 1950. Och här kommer en detalj jag inte alls väntade mig: under kyrkans trägolv hittades vid en renovering 87 okända gravar. En hel dold historia, mitt under fötterna på alla som gått till gudstjänst där i över hundra år. Just nu är kyrkan själv mitt i sin egen resa – hela byggnaden har flyttats för att komma undan gruvans sprickor.
LKAB:s besökscentrum ger inblick i en gruva vars omfattning är svår att förstå innan man ser filmerna och modellerna på plats.
Esrange Space Center, en bit utanför stan, är Europas ledande civila rymdbas. Härifrån har raketer och forskningsballonger skickats upp sedan 1966, och nu byggs Europas första fastlandsbaserade uppskjutningskapacitet för satelliter – mitt i fjällandskapet.
Och så förstås Ishotellet i Jukkasjärvi, en kort bit bort – byggt på nytt varje vinter av is ur Torneälven, format av konstnärer från hela världen.
Hemmet för veckan: Elite Hotel Frost
Hotellet jag bor på är i sig en del av historien som pågår just nu. Elite Hotel Frost öppnade så sent som i maj 2025, mitt i det nya stadscentrumet, och är byggt av LKAB som en del av kompensationen till kommunen för de fastigheter som gått förlorade i flytten. 154 rum, två restauranger, skybar och en spa-avdelning – Vana Spa – högst upp i huset med både inomhus- och utomhuspool. Arkitekturen är tänkt som en hyllning till Kirunas historia och den arktiska naturen runt omkring, och det märks: allt är ljust, skandinaviskt, med utsikt mot fjäll och björkskog. Att sitta i skybaren en kväll och se norrskenet (eller midnattssolen, beroende på när du läser detta) är precis den sortens kontrast som gör Kiruna så speciellt just nu – helt nytt, byggt ovanpå 125 år av gruvhistoria.
En stad som bygger sig själv på nytt
Det som gör Kiruna unikt just nu är att man inte bara besöker en stad med historia – man ser historia hända, i realtid. Sedan 2004 har man vetat att gruvans deformationer skulle tvinga fram en flytt av centrum, cirka tre kilometer österut. 2022 invigdes den nya stadskärnan. Över trettio kulturhistoriska byggnader flyttas, stock för stock – kyrkan, Hjalmar Lundbohmgården, de gamla arbetarbostäderna. Just den här sommaren, 2026, avvecklas ännu ett helt kvarter i gamla centrum: bland annat gamla Domushuset och Centralskolan, som stått där sedan 1900-talets mitt.
Nyligen kom besked om att omvandlingen är större än man trott: uppemot 12 000 människor berörs nu, dubbelt så många som i den första prognosen. Det är ett skede fullt av både sorg över det som försvinner och nyfikenhet på det som byggs. Samtidigt satsar Kiruna stort på framtiden bortom malmen – kritiska mineraler, fosfor, sällsynta jordartsmetaller, och en växande rymdindustri som redan pekas ut som strategiskt viktig för hela Europa.
Året runt i extremerna
Det som slår mig mest är ljuset – eller bristen på det, eller överflödet av det, beroende på säsong.
- Vintern ger tre veckor av polarnatt, då solen aldrig går upp. Men mitt i mörkret finns ”den blå timmen”, ett kort, magiskt skymningsljus mitt på dagen.
- September till april är norrskenssäsong – klara, kalla nätter med aurora borealis som dansar över himlen.
- Slutet av maj till mitten av juli är midnattssol, ungefär 47 dygn utan natt. Dagsljus som aldrig tar slut.
Tre helt olika sätt att uppleva samma plats. Ingen årstid här liknar en annan, och det är precis den sortens kontrast jag gillar att luta mig mot i mitt eget arbete just nu – bygga något stabilt, mitt i förändring.
God helg, var ni än är. Jag var här uppe, i staden som flyttar sig själv, en dag i taget. 🧡