Det finns saker man börjar med av en slump och sedan inte kan sluta med.
Yoga är en av dem för mig.
Det var 2001. Jag bodde på Smögen. Det är svårt att förklara vad det gör med en, att bo vid havet under en längre period — det finns något med livet där, tidvattnet, bruset, den konstanta påminnelsen om att världen är mycket större och mycket lugnare än det huvud man bor i. Kanske var det den känslan som fick mig att söka mig in i ett rum och börja röra mig på ett sätt jag aldrig riktigt gjort förut. Helt närvarande. Bara kroppen, andetaget och en matta på golvet.
Jag vet inte om jag förstod vad yoga var den dagen. Men jag förstod att det var något jag behövde.
Det är Moving Monday — Kroppsglädjens dag — och det här är ett inlägg om rörelse. Inte den typen som mäts i steg eller puls. Den som går inåt.
Gravidyogan — första gången kroppen fick bestämma
Några år senare, 2003, väntade jag barn. Min son föddes i februari 2004, och under graviditeten gick jag på Iyengar-baserad gravidyoga på Göteborgs Yogacenter.
Iyengar-yoga är en form grundad av den indiske mästaren B.K.S. Iyengar, och den är känd för sin precision och sitt systematiska förhållningssätt till kroppen. Iyengar-yoga fokuserar på korrekt alignment, korrekt rörelse och stöd för kroppen när det behövs. Lärarna undervisar eleverna i hur positionerna faktiskt ska utföras, så att ingen lämnas osäker på vad de ska göra.
Grundaren B.K.S. Iyengar utvecklade användningen av props — kuddar, bolstrar, remmar och block — för att stödja och utmana kroppen på rätt sätt. Iyengar-yogalärare är särskilt välutbildade i hur man använder dessa för att assistera och stödja en gravid kvinna genom alla stadier av graviditeten.
Det jag minns från de timmarna är inte positionerna. Det är känslan i rummet. Att kliva in i ett rum där kroppen — med allt vad den höll på att bli, hur stor och full av liv den var — inte var ett problem att lösa. Den var något att möta med respekt. Det är en av de varmaste minnena jag har från den perioden. Och det satte ett frö till något som fortfarande växer.
Forskning visar att modifierad Iyengar-yoga under graviditet signifikant minskar ångest och förlossningssmärta. Det stämmer.
Det trodde jag ingenting om då. Jag gick dit för att det kändes rätt. Ibland är det skäl nog.
Yogans historia — längre tillbaka än vi tror
Innan vi går vidare i min berättelse — låt oss zooma ut rejält.
Yogans rötter sträcker sig tillbaka till 3 000 år före Kristus. Under arkeologiska utgrävningar i norra Indien fann man resterna av städerna Mohenjo Daro och Harappa
— och med dem de tidigaste bilderna av vad vi idag känner igen som yogapositioner. Figurer i djup meditation. Sittande i lotus. Ögonen halvt slutna.
Det var inte fitness. Det var inte välmående i modern bemärkelse. Det var en teknologi för medvetandet.
Under den period i yogans historia som kallas vedisk yoga användes det i första hand som en teknik att hålla sinnet koncentrerat under ritualer.
Yoga och andlighet var inte separata saker — de var samma sak, uttryckt i kropp och andning och närvaro.
Med tiden förfinades systemen. De vediska texterna övergick i Upanishaderna. Och runt 400 e.Kr sammanfattade filosofen Patanjali det hela i Yogasutorna — 196 korta aforismer om vad yoga egentligen är. Intressant nog handlar knappt någon av dem om positioner. Yoga definieras av Patanjali som chitta vritti nirodhah — att stilla sinnets rörelser. Asanas, de fysiska positionerna, är bara en av åtta grenar. En av åtta. Det är lätt att glömma det när man kliver in på en modern studio och försöker få benen rätt.
De åtta grenarna är: Yama (etik mot andra), Niyama (etik mot sig själv), Asana (kropp), Pranayama (andning), Pratyahara (att vända sinnet inåt), Dharana (koncentration), Dhyana (meditation) och Samadhi (enhet, upplysning). De flesta moderna yogaklasser berör knappt mer än nummer tre.
Det säger inte att det är fel. Men det ger perspektiv.
Hur yoga nådde Sverige
1949 kom en indisk yogi vid namn Shyam Sundar Goswami till Sverige i samband med Lingiaden, en stor tävling och uppvisning anordnad av Svenska Gymnastikförbundet.
Det var ett tidigt frö, men det tog decennier för rötterna att verkligen ta.
1972 grundade den danska yogin Swami Janakananda Håå Kursgård i Småland, där man undervisade i Kriya Yoga. Och 1982 grundade Swami Omananda tillsammans med Swami Nirvikalpananda Satyananda Yogacenter i Stockholm och Uppsala — samma år som Yogi Bhajan kom till Sverige och introducerade Kundalini-yoga.
Under 90-talet exploderade intresset. Yogalärarutbildningar, yogacenter, retreats. När jag klev in på Smögen 2001 höll yoga på att bli synligt i Sverige, men inte mainstream ännu. Lagom nischat för att fortfarande kännas som något eget.
Idag finns yoga på varje gathörn i varje stad. Det är fantastiskt. Och ibland lite synd — inte för att det blivit tillgängligt, utan för att det ibland blivit urvattnat. Reducerat till enbart det fysiska, enbart det estetiska. Men den djupare strömmen finns kvar, för den som söker den.
Ängsbacka — veckan som förändrade allt
Runt 2008 eller 2009 — minnet är lite skamlöst suddigt på exakta datum — åkte jag, min sambo och min son till Molkom i Värmland. Till Ängsbacka. En yogafestival som sträckte sig över sju dagar, från tidig morgon till sen kväll.
Det är svårt att förklara Ängsbacka för den som inte varit där. Det är ett kursgård och retreat-center som legat i Värmlands skogar sedan 1980-talet, och det drar till sig en sorts människor som tagit beslutet att ta det inre lika på allvar som det yttre. Inte på ett självupptaget sätt — snarare tvärtom. Det är platser som den som är nyfiken på sig själv hittar förr eller senare.
Sju dagar med yoga från alla håll. Ashtanga på morgonen, medan dimman fortfarande låg kvar över skogen. Restorativa former på eftermiddagarna. Dansdiscipliner, andningsarbete, former jag inte ens visste existerade. Vi provade allt. Kroppen tröttnade och öppnade sig i omgångar.
Och en av de eftermiddagarna var det Yin.
Jag visste inte särskilt mycket om Yin sedan tidigare. Men läraren — yogin som introducerat formen i Sverige — hade en närvaro i rummet som var svår att ignorera. Inte karismatisk på ett framträdande sätt. Snarare det motsatta. Stilla. Grundad. Som om de levde i det de undervisade.
Det vi fick göra var enkelt till sin form och djupt obehagligt i sin verkan. Hålla. Bara hålla. En position i fyra, fem minuter. Låta kroppen möta sig själv på djupet utan att fly.
Jag var inte förberedd på vad som väntade.
Vad är egentligen Yin-yoga?
Yin Yoga utvecklades av kampsportsexperten och den taoistiska yogainstruktören Paulie Zink i slutet av 1970-talet. Zinks yoga kallades till en början “Yin- och Yang-yoga”, men förkortades senare. Den bestod av en blandning av Hatha Yoga-positioner, taoistiska discipliner och lärdomar från hans egna upplevelser.
Yin Yoga utvecklades vidare av Paul Grilley och Sarah Powers. Grilley studerade yoga för Paulie Zink och hämtade erfarenheter från sina anatomistudier och den japanske forskaren Hiroshi Motoyama, som gjort omfattande undersökningar om hur qi — livskraften — flödar genom kroppens meridianer. Grilley lade tonvikten på avslappnande positioner för att öppna upp dessa meridianer. Sarah Powers förde sedan in buddistisk psykologi i undervisningen.
I Sverige var Magdalena Mecweld pionjären som höll en av de första Yin-yogalärarutbildningarna på svenska 2013. Hennes bok Vila dig i form med yinyoga kom ut 2012 och blev stilbildande.
Men vad är det egentligen som händer i kroppen under Yin? Varför känns det så annorlunda?
Det handlar om vad man når — och vad man inte når på annat sätt.
Yang-yoga — det vi oftast tänker på som yoga, med flöden och kraft och rörliga sekvenser — arbetar med musklerna. Stärker dem, töjer dem, aktiverar dem. Det är nödvändigt. Det är bra. Men musklerna är inte allt.
Kroppen innehåller också bindväv — fascia — som löper som ett osynligt nät runt och igenom allt. Runt varje muskel, varje organ, varje nerv. Och bindväv svarar inte på snabb, dynamisk rörelse. Den svarar på tid. På uthållig, mjuk belastning. Det är det Yin ger.
Tre till fem minuter i en position. Musklerna ges tid att slappna av — och under dem når man djupare. In i ledkapslar, ligament, fascia. Det är inte alltid bekvämt. Men det är sällan obehagligt på ett skadligt sätt. Det är snarare som att möta en del av kroppen man brukar skynda förbi.
Det forskningen faktiskt säger
Under lång tid betraktades fascian som passiv fyllnad — en biologisk polstringsvara man skär bort i operationssalen för att komma åt det “viktiga”. Så sent som på 1990-talet ägnades den knappt en tanke i medicinska utbildningar.
Det visar sig att det var ett av de mest kostsamma misstagen i modern medicin.
Fascian har sex gånger fler sensoriska neuroner än någon annan vävnad i kroppen, förutom huden. Den är ett enormt sensoriskt organ, avgörande för proprioception — rumslig medvetenhet — och interoception, den inre kroppsliga medvetenheten.
Ny forskning pekar till och med på att fascian har ett eget kommunikationssystem som fungerar oberoende av nervsystemet — via vibration, kristallinitet och elektricitet.
Fascia är nu ett av de mest studerade områdena inom modern rörelseforskning. Och en praktik som konsekvent lyfts fram i fasciafokuserade studier är Yin Yoga — för att den applicerar mjuk, långvarig spänning på bindväven, vilket är exakt vad fascian svarar på på cellnivå.
Att hålla Yin-positioner aktiverar det parasympatiska nervsystemet och främjar avslappning och stressreducering. Fascian kan gradvis förlängas, släppa adhesioner och förbättra vävnadens hydrering — vilket återställer rörlighet och flexibilitet.
En studie publicerad i Journal of Bodywork and Movement Therapies fann att kontrollerade, mjuka rörelser i yoga minskade inflammation och förbättrade cirkulationen i fascian, vilket minskade smärta och främjade läkning.
Det de gamla visste intuitivt — att långsam, stilla rörelse läker på ett sätt som intensiv träning aldrig kan — håller nu på att bevisas i laboratorier. Det är lite roligt. Och ganska trösterikt.
Kundalini— och namnet jag fick
Yoga är inte en form. Det är ett paraply för många traditioner, och de liknar varandra lika lite som en salsa och en menuett liknar varandra — även om båda kallas dans.
Kundalini-yoga är en av de former jag utforskade. Och det var den som gav mig ett namn.
Den 25 mars 2014 fick jag ett mejl från Nirinjan Kaur, Director of Spiritual Names hos 3HO — Healthy, Happy, Holy Organization, organisationen grundad av Yogi Bhajan,den indisk-amerikanske mästare som introducerade Kundalini-yoga i väst under 1960- och 70-talen.
Mejlet var adresserat till mig — och det gav mig ett nytt namn.
Sukh Nidhan Kaur.
I mejlet stod det, ordagrant:
“You have been blessed to live as Sukh Nidhan Kaur, the Princess/Lioness of God who finds the wealth of peace within herself. Sukh means one who is filled with peace. Nidhan is treasure. Kaur is a name that all women receive — the Princess/Lioness of God who walks with grace and strength throughout her life.”
Jag läste det flera gånger.
Lejoninnan som bär fredens skatt.
Det är en av de vackraste sakerna någon sagt till mig. Och det konstigaste är att det kom från en organisation på andra sidan jordklotet, baserat på ingenting mer än mitt födelsedatum och en numerologisk beräkning och några saker jag berättat.
Historiskt sett tilldelades andliga namn personligen av Yogi Bhajan. Han tränade Nirinjan Kaur att ta över den rollen efter hans bortgång 2004. Idag tilldelas namnen av 3HOs Spiritual Names-division, ledd av Nirinjan Kaur som studerade metodiken personligen under Yogi Bhajan i över 30 år. Namnen baseras på födelsedag och numerologi och är hämtade ur många traditioner och språk, inklusive Gurbani — texterna i den sikhiska heliga skriften Siri Guru Granth Sahib.
Yogi Bhajan talade om att själen väljer mellan öde och bestämmelse. Ett andligt namn belyser det valet — det avslöjar både ditt ljus och din skugga.
Kaur — som alla kvinnor i traditionen bär — översätts till “prinsessa” eller “Guds lejoninna” och bär med sig mod och nåd. Singh, männens namn, har liknande innebörd: “Guds lejon”.
Vad som är genuint fascinerande med systemet är idén om naad — den universella innerljudströmmen. En av de största fördelarna med att använda ett andligt namn är den effekt som uppstår fysiskt när du — eller andra — uttalar det. Orden består av mantriska ljud som stimulerar kroppens energimeridianer när de uttalas. Det påverkar faktiskt hjärnaktiviteten.
Jag vet inte om jag fullt ut tror på alla lager av det. Men jag vet att det händer något när jag hör mitt namn. Något som påminner om vem jag är när jag är som bäst.
Kan Du fortfarande få ett andligt namn?
Ja. 3HO tar fortfarande emot ansökningar via spiritual-names.org. Processen är enkel: fyll i ett formulär med ditt födelsedatum och personliga uppgifter. Med hjälp av Yogi Bhajans numerologisystem bestämmer Nirinjan Kaur ditt namn och skickar det via mejl.
Det uppmuntras att ge en frivillig donation i samband med ansökan.
Det rekommenderas att du känner att det är rätt för dig. Det ska inte tas lättvindigt eller sökas enbart för att det verkar coolt. Men när du känner dig inspirerad i ditt eget hjärta — då är du redo.
Yasuragi — yoga i japansk tystnad
2024 hamnade jag på Yasuragi.
Yasuragi är ett japaninspirerat spahotell på Hasseludden i Nacka, 20 minuter från Stockholm city.
Det vann för tredje året i rad priset “Sweden’s Best Hotel Spa” vid World Spa Awards 2024.
Det som är speciellt med Yasuragi är att yoga inte är ett tillägg — det är inbyggt i platsen. Under dagen erbjuds ett brett utbud av aktiviteter som yoga, meditation, do in och qigong,
och i japanska badet, lounger och dojo råder totalt foto- och mobilförbud.
Det sista är inte en trivialitet. Det är hela poängen.
Att klä sig i en yukata — den japanska bomullsrocken — och stiga in i ett rum utan telefoner, utan dokumentation, utan det konstanta behovet av att göra upplevelsen till innehåll — det är en form av frihet som blivit ovanlig. Yogaklassen på Yasuragi var inte den mest avancerade jag någonsin gått. Men atmosfären var en lektion i sig. Tyst närvaro. Kollektiv inåtvändning. Havet utanför fönstren.
Det är möjligt att yoga alltid fungerar bäst när omgivningen tillåter en att glömma sig själv för en stund.
Varför Moving Monday och yoga hör ihop
På Amaelle är måndagen kroppsglädjens dag. Inte prestationens. Inte träningens i traditionell mening — utan rörelsen som kommer inifrån. Den som väljer form efter hur kroppen faktiskt mår idag, inte efter ett schema som skrevs i torsdags.
Yoga, i sina många former, är det bästa uttrycket för det som jag vet.
Iyengar-gravidyogan lärde mig att en kropp som förändras förtjänar respekt, inte kontroll.
Ängsbacka lärde mig att det finns hundra sätt att röra sig mot sig själv, och att det bästa sättet den dagen kanske är det lugnaste.
Kundalini gav mig ett namn att leva upp till.
Yasuragi påminde mig om att tystnad inte är frånvaron av något — den är närvaron av allt.
Yin-yogan, som blivit min favorit, lär mig en sak om och om igen: stanna kvar. Inte fly det obehagliga. Andas igenom det. Låt kroppen göra sitt arbete.
Vi lever i en tid som belönar hastighet, output och synlighet.
Yoga är, när det är som bäst, raka motsatsen. Det är övningen att bli stilla nog för att höra vad kroppen faktiskt behöver.
Det är inte magiskt.
Det är faktiskt ganska enkelt.
Och det är precis därför det funkar, gång efter gång, år efter år, form efter form.
Smögen 2001. Göteborg 2003. Ängsbacka 2008. 25 mars 2014. Yasuragi 2024.
Samma rörelse, hela vägen hem.
– Maria
